(5761)

Jag har gjort en sammanställning av lite information angående MÄLAREN som jag har hittat på Internet.


Intressanta LÄNKAR att besöka och läsa:
om Postglacial_landhöjning (wikipedia) (nytt fönster)
Om Mälarens avrinning
Sjögull - ett problem - Nu i Mälaren

Mälaren

TidpunktHändelse
1000 f.krca 14 meter över dagens nivå
ca 10006-7 meter högre
ca 1100näset börjar bildas. En strömtröskel uppkom genom landhöjningen i strömmarna vid Gamla stan - Söderström och Norrström
ca 1200havsvik övergår till insjö
ca 1200strandlinje ca 4 meter högre än idag
1248/1266Birger Jarls regeringstid - Stockholm anläggs
1400-taletBåtarna fick dras eller stakas upp mot vattenströmmen vilket med tiden blev både opraktiskt och farligt.
1520-taletvallgrav/båtränna
1637/1642Drottning Kristinas sluss - första slussen
1744/1755Polhelmsslussen
1780Enligt uppgift ska vattenståndet år 1780 ha varit så högt som ca 2.79 m ö h.
1806/1819Södertälje kanal
1845/1850Nils Ericssons sluss
1916/1924Nya kanalen och slussen i Södertälje
1929Hammarbyleden

Källa: http://www.oso.chalmers.se/oso/geo/gps/bifrost/html-sv/raise.html
GPS-landhöjning Genom att använda approximera GPS-stationernas rörelse och interpolera fram höjning mellan stationerna, kan en bild över landhöjningen tas fram. Färgerna på kartan ändras beroende på hur stor höjning som har skett för varje station. Då det inte finns någon GPS-station i närheten blir osäkerheten stor och kartans färger blir mindre intensiva för att så småningom övergå i vitt.

Källa: http://www.lantmateriet.se/templates/LMV_Page.aspx?id=10588
Figuren visar apparent landhöjning enligt landhöjningsmodellen NKG2005LU (RH 2000 LU). Med den apparenta landhöjningen avses landhöjningen i förhållande till havets medelnivå, som är den landhöjning som fås med vattenståndsobservationer om inga korrektioner görs för andra faktorer som påverkar vattenståndet.

Källa: http://www.oso.chalmers.se/oso/popular/images/geo/uplift.html
från Onsala Rymdobservatorium

från Räddningsverket
Bild från Räddningsverkets hemsida
Landhöjning i mm (generaliserad bild)

Källa: http://www.sgu.se/sgu/sv/om_sgu/remisser/2005/01-681-2005.html

Bildande av naturreservatet Bryggholmen i Enköpings kommun
Sveriges geologiska undersökning (SGU) har genom remiss den 17 maj år 2005 erhållit rubricerat ärende för yttrande. Med anledning härav får SGU framföra följande.

Bryggholmen förvärvades redan slutet av 1930-talet av dåvarande Enköpings stad som rekreationsområde. Ön har således under lång tid i praktiken varit ett kommunalt naturreservat.

Öns värde som geologiskt objekt framhålls på ett klargörande sätt i beskrivningen av de geologiska skyddsvärdena i förslaget till skötselplan (bilaga A), sid. 10. Den svallsand från Enköpingsåsen som täcker öns västra höjdparti (jordartskartan SGU serie Ae nr 28), liksom förekomsten av ändmoräner (?årsmoräner?) i öns sydöstra del (jordartskartan SGU serie Ae nr 20), är geologiskt intressanta objekt som tyvärr faller utanför reservatsområdet. En bättre geologisk helhetsbild av en typisk medelstor ö i Mälaren hade erhållits om naturreservatet hade omfattat hela ön.

För fullständighetens skull bör nämnas att bergarten på ön är en grov grå ögongnejsgranit, vilket är den vanligaste varianten av den uppländska ?urgraniten? (berggrundskartan SGU serie Af nr 110). Inom öns västra del, utanför reservatet, är urgraniten rik på linser av grönsten (metabasit), vars mineralsammansättning betingat lokal kalkrikedom i marken (berggrundskartan SGU serie Af nr 118).

I de låglänta sänkorna i öns centrala del är jordarten gyttjelera. Samma är förmodligen också fallet inom det låglänta område (Torpängen) som bildar ett näs mot öns östra höjdparti, Ängsholmen. Denna lera rik på organiskt material har avsatts i Mälaren sedan sjön isolerades från havet under 1100-talet e. Kr.

Landhöjningen inom Mälarens bäcken följde efter sjöns isolering i stort sett landhöjningen längs kusten, ca 0,45 meter per sekel. Orsaken till detta var att utloppet vid Norrström successivt skar sig ned genom den i rullstensgrus belägna pasströskeln.

Den strandlinje 4,5 m.ö.h. som bildades vid sjöns isolering från havet kan följas runt hela Mälarbäckenet, särskilt tydligt längs rullstensåsarna. Först då Mälarens nivå reglerades på 1940-talet avbröts den naturliga strandförskjutningen inom Mälarbäckenet.

Detta innebär att stora delar av Bryggholmen blivit torrt land först i sen historisk tid. Den mest påtagliga förändringen till följd av landhöjningen är att öarna Bryggholmen och Ängsholmen växt samman. Detta framhålls tyvärr icke i den utförliga genomgången av det äldre kartmaterialet på sidorna 7-8 i bilaga A

I referenslistan (bilaga A, sid. 12) tas de geologiska kartbladen med beskrivningar upp under rubriken ?Kartmaterial?. Det är frågan om publicerade skrifter och de bör alltså placeras under denna rubrik. Referenserna avser kartbladet Enköping SV, oaktat närmare 100 procent av reservatsområdet faller inom kartbladet Enköping SO.

Rätt referenser blir således:
  Möller, H. 1977: Beskrivning till jordartskartan Enköping SO. SGU serie Ae nr 20. Sveriges geologiska undersökning, Uppsala.
  Stålhös, G. 1974: Beskrivning till berggrundskartan Enköping SO. SGU Af nr 110. Sveriges geologiska undersökning, Uppsala.

Den information som lämnas i detta yttrande bör i tillämpliga delar nyttjas på de informationstavlor som enligt skötselplanen kommer att sättas upp vid vissa nyckelpunkter inom reservatsområdet.

SGU tillstyrker bildandet av Bryggholmens naturreservat i Enköpings kommun.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad verksjurist.

I ärendets handläggning har deltagit statsgeolog H. Agrell och utredare P. Hellsten (föredragande).
Hans-Göran Jansson
Peter Hellsten


Revidering av beslut för naturreservatet Ridö-Sundbyholmsarkipelagen i Västerås, Eskilstuna och Strängnäs kommun
Dnr: 511-10362-2007(2007-10-01)
Beskrivning av området
Naturreservatet omfattar Ridö-Sundbyholmsarkipelagen, ca 160 öar, holmar och skär i Mälaren, mellan Västerås och Eskilstuna.

Öarna i området har till stor del tillkommit genom landhöjning sedan Mälaren bildades på 1100 - 1200-talet och har i varierande utsträckning kommit att nyttjas för olika ändamål sedan det steg upp ur havet. Klimatet i Mälarområdet är lokalmaritimt med höga sommartemperaturer, låg nederbörd. De låglänta partierna i området är näringsrika.

Naturreservatet är rikt på lövskog. Lövträdsdominansen, med stort inslag av ek, alm, lind, ask och hassel är såväl klimatiskt som kulturellt betingad. Hagmarkerna och ädellövskogarna är botaniskt rika med inslag av sydliga arter och havsstrandsrelikter. Framförallt ädellövskogen på före detta inägor är gammal och hyser mycket höga naturvärden, liksom skogen på många av de mindre öarna. Inslaget av mistel är karaktäristiskt för öarna. Stora delar av barrskogen och de yngre triviallövdominerade skogarna är påverkade av skogsbruk.


Vattennivån i början av 1.000-talet var runt Mälaren 6-7 meter högre än idag medan Skagerrak var 2-3 meter över dagens nivå vilket gjorde att Göta älv var mer att betrakta som en fjord än som en älv.


Källa: http://www.historiskamedia.se/o.o.i.s?id=43&vid=629&template=.print.t

När den havsvik som skulle forma Mälaren under yngre järnålder (cirka 550–1050 e Kr) genom landhöjningen skars av från Östersjön och bildade en insjö blev kontrollen av de få in- och utfartslederna av central strategisk betydelse. Omkring år 500 gjorde den fortlöpande landhöjningen att vattenleden vid nuvarande Södertälje blev allt grundare och någon gång mellan 800-talet och 1000-talets början avsnördes av samma orsak sjöleden runt nuvarande Södermalm förbi Skanstull. Något senare bör även en nordligare farled runt Solnaön, via Ulvsundasjön–Bällstaviken–Brunnsviken, ha blivit så mycket grundare att invaderande flottor inte längre kunde passera här.

Kvar fanns då bara möjligheten att färdas in och ut ur Mälaren vid den blivande Stadsholmen, våra dagars Gamla Stan. Men även här spelade landhöjningen in, genom att vattnet blev alltmer strömt. Stockholms ström hade uppkommit.

Den blivande Söderström, farleden söder om Stadsholmen, var redan kring år 1000 farbar endast vid högvatten. Men när erosionen i Norrström grävt sig ned till den fasta berggrunden fördes vattentryck över till den södra passagen där en djupare fåra grävdes ut. Vattenflöden omgav Stadsholmen i både norr och söder, men i sina smalaste partier var vattendragen strömma. Därmed var de grundläggande strategisk-geografiska förhållandena fastlagda.


Källa: http://www.malaren.org/document/malaren.pdf

1.2. Mälarens bassänger och deras vattenutbyte

Mälaren avsnördes från havet och blev gradvis en insjö under 1100 och 1200-talen då åströsklarna vid Norrström genom landhöjningen kom allt närmare vattenytan. Vattenståndsskillnaden mellan Mälaren och Östersjön har trots landhöjningen förblivit ca 0,5 m vid medelvattenstånd. Detta beror på att trösklarna i Stockholm består av löst åsgrus som successivt eroderats ned. Denna ”naturliga” sjösänkning har dock upphört i och med Mälarens reglering.

Mälaren har sedan lång tid tillbaka varit partiellt reglerad, men först genom vattendomarna åren 1943 och 1968 uppnåddes en mer samlad reglering av sjöns vattennivå. Mälarens vattenstånd regleras idag av totalt åtta dämmen och utloppet. Vattenståndet tillåts idag variera med 0,7 m.

Noterbart är att i en så stor sjö som Mälaren spelar skillnader i landhöjning mellan den norra och södra delen en viss roll för sjöns utveckling. I norr är landhöjningen ca 5 dm per århundrade, medan den vid trösklarna i Stockholm endast är 4 dm. Mälaren tippar således sakta mot söder.


Källa: http://www.c.lst.se/upload/dokument/natur_och_miljo/naturvard/Natura2000/Bevarandeplaner2006/Hjälstaviken.doc

Hjälstaviken var så sent som till ungefär år 1700 en vik förbunden med Mälaren. Genom landhöjningen har dock kontakten tappats och Hjälstaviken är idag i princip en egen sjö som dessutom är dämd och reglerad för att öka värdena för fågellivet.


Skeppare och vägarfolk i Västerås hamnområde 1620–1730

Landhöjningsförloppet vid Mälaren
Landhöjningsförloppet vid Mälaren är komplicerat och förtjänar några kommentarer eftersom det finns många oklarheter. Vid vikingatidens slut låg vattennivån på cirka 5 meter över havet. Vattennivån i Västerås anses vid 1100-talets mitt ha legat på 3,6 meter över havet, vid 1200-talets mitt 4,1 meter över havet (transgressionsfas), omkring 1300 på 3,6 meter över havet och vid 1300-talets mitt lägre än 3,1 meter över havet (Ambrosiani 1982:74, Åse 1984:53). Enligt uppgift av Åse anger O:son Nordberg vattennivån till cirka 3 meter högre än idag vid 1200-talets början (O:son Nordberg 1975:37, fi g. s. 17 och 21).
   Arkeologiska dateringar har visat att dessa nivåer inte alltid stämmer. Enligt ovanstående värden låg marken där konventet byggdes år 1244 under vatten vid den tidpunkten. Där var nivån för orörd mark enligt RH 00 +2,5–3,2 (Ambrosiani 1982:74) eller +2,6–3,7 meter över havet (Åse 1984:53). Den högre nivån gäller kyrkan. Ett sätt att nå bättre kunskap om landhöjningsförloppet är att få fler arkeologiska dateringar av lämpliga nivåer. I detta sammanhang är bland annat kvarteret Dominikanklostret, Vasa-parken och slottsområdet intressanta, eftersom de låg vid Svartåns utlopp. Troligen ligger slottet alltför högt för att belysa problemet, men områdena i åsluttningen och ned mot Mälaren är av intresse.


Wikipedia: Mälaren

Mälaren var en havsvik fram till 1200-talet, och är numera reglerad med dammluckor vid Riksbron för att förhindra att bräckvatten strömmar in i Mälaren vid högvatten i Saltsjön. Dammluckorna fälls endast ner vid de sällsynta tillfällen då havsvattenytan är högre än Mälarens vattenstånd. Medelvattenytan ligger numera cirka 0,7 meter över havet. Vattenytan har stigit 0,4 meter jämfört med havsytan under 1900-talet pga landhöjningen, och Mälarens vattennivå stiger numera i takt med landhöjningen. Vid Mälarens norra delar sker fortfarande en långsam landhöjning eftersom landhöjningen är större där än vid utloppen.


Wikipedia: Slussen

Mellan Stadsholmen (Gamla Stan) och Södermalm gick under medeltiden Söderström som efter att Norrström hade spärrats med pålverk och bro var den enda segelbara leden. Enligt Snorre Sturlasson var det den norske kungen Olof den helige som skapade vattenleden då han blivit instängd i Mälaren av den svenske kungen lät gräva en kanal i den smala åstungan söder om Stadsholmen[1]. Med landhöjningen och den större skillnaden mellan Mälarens och Saltsjöns nivå blev det allt svårare att passera Söderström speciellt i samband med vårfloden.

Den första slussen på denna plats hette Drottning Kristinas sluss och konstruerades av holländare 1637 till 1642. Den var 6 meter bred och 1,5 meter djup.

Åren 1744 till 1755 uppfördes en ny sluss, konstruerad av Christopher Polhem. Den var 45 meter lång, 9,6 meter bred och 3 meter djup och låg något söder om den nuvarande slussen. Den var utrustad med två broar med vindbryggor. Nils Erikssons sluss uppfördes 1845 till 1850; även den var 45 meter lång. Idag har Mälaren sitt utlopp där den låg och platsen är övertäckt; den låg ungefär där Gröna gången ligger idag.

Polhems sluss fanns då ännu kvar så platsen för nuvarande Karl Johans torg bildade en liten holme mellan slussarna. Slussbroarna kunde inte bära spårvagnarna så vagnar på det norra nätet vände vid Slussplan och vagnar på det södra nätet vid Karl Johans torg och resande fick gå mellan de platserna vid byten ända fram till 1922 då broarna förstärktes.


Källa: http://www.rtk.sll.se/kartor/stockholm1252.htm

Stockholmsregionen år 1252
Det finns ingen karta som visar hur Stockholmsregionen såg ut vid tiden för grundläggningen av Stockholm. Under 1000- och 1100-talen skedde en kraftig landhöjning och därmed fick Stockholm sin "första kartritning". Tidigare bestod stora delar av regionen av större och mindre öar och såg ut som ett typiskt skärgårdslandskap. Slättmarkerna mellan bergsryggarna var täckta av vatten och det gick lätt att ta sig in i Mälaren förbi Tälje. På 1200-talet låg strandlinjen ungefär fyra meter högre än idag. Först på 1300-talet började sjöfarare söderifrån rita in den Skandinaviska halvön på sina sjökort. Men det finns många kyrkor, fornlämningar, ruiner som tillsammans ger en ganska god bild av hur det som idag är Stockholms län såg ut på Birger Jarls tid - i mitten av 1200-talet.

Under Birger Jarls regeringstid (1248 - 1266) läggs också grunden till ett något så när enat svenskt rike. Han stiftade de viktiga fridslagarna om bl a kvinnofrid, kyrkfrid etc. Han utvecklade också Stockholm som handelsplats.


Källa: http://www.stockholm.se/Extern/Templates/Page.aspx?id=44382

Historik
Slussens stadsbild karakteriseras av det låga näs som binder samman Gamla stan och Södermalm. I Gamla stan möter en sammanhållen bebyggelse från 1700- och 1800-talen. I söder domineras stadsbilden av den branta bergssidan, oregelbundet bebyggd med hus från 1600- till 1900-talen.

Näset började bildas redan på 1100-talet. En strömtröskel uppkom genom landhöjningen i strömmarna vid Gamla stan - Söderström och Norrström. Mälarens yta kom att ligga över Saltsjöns. Vattenförbindelser till Mälaren på andra håll blev för grunda och oanvändbara för sjöfarten varför förbindelsen vid Stadsholmen (Gamla stan) fick allt större betydelse.

Slussen bygget 1932
Birger Jarl insåg det strategiska värdet i Stadsholmens läge som "lås" för Mälaren. Han lät i mitten av 1200-talet uppföra en ringmur och anlägga en stad på ön. Över Söderström och Norrström byggdes broar. I början av 1400-talet hade uppstått en liten holme i Söderström. På denna byggdes ett försvarstorn, yttre Söderport, för att försvara bron. Den norra strömrännan användes för kvarnar och den södra för båttrafiken. Båtarna fick dras eller stakas upp mot vattenströmmen vilket med tiden blev både opraktiskt och farligt.

I början av 1520-talet lät Kristian IV, vilken då behärskade Stockholm, gräva en vallgrav i en båge tvärs över Åsöns (den äldre benämningen av Södermalm) norra udde mellan Mälaren och Saltsjön. När Gustav Vasa trots detta intagit staden lät han förstärka vallgraven med stenmurar och uppförde ett försvarstorn, Södre Torn, på dess inre norra sida.

Drottning Kristina lät anlägga en första sluss i båtrännan. Den blev färdig 1642. Under denna tid började man också bebygga Åsön med stenhus enligt de nya rutnätsplanerna, däribland Södra Stadshuset. I början av 1700-talet hade den första slussen tjänat ut men inte förrän 1755 kunde en ny och större sluss invigas. Christopher Polhem hade stått för konstruktionerna. Den gamla vallgraven med Södre Torn, kallad Järngraven, användes i tvåhundra år för omlastning och kontroll av järn från Bergslagen.

Först i mitten av 1800-talet blev det åter aktuellt med större förändringar. År 1850 invigdes en ny sluss, förlagd till den tidigare Kvarnströmmen och konstruerad av ingenjör Nils Ericson. Polhems slusskanal behölls för avtappning av Mälarens högvatten. Över slussnäset anlades ett torg med en staty av Karl XIV Johan ridande in mot staden. På Södermalmssidan uppstod bebyggelse. Stambanan drogs vidare norrut, delvis i den gamla vallgraven.

Slussenområdets funktion som korsning mellan den enda vattenleden till Mälaren och den enda landförbindelsen mellan norr och söder Stockholm på många mils håll, gjorde att trafikproblem uppkom i början av 1900-talet. Den ökande bilismen och hopkopplingen av det norra och det södra spårvägsnätet gjorde att situationen med tiden blev kaotisk. Staden lade fram många olika förslag till lösningar på problemet men alla förkastades av olika skäl, som att de förutsatte en rivning av Södra Stadshuset, gjorde våld på bebyggelse i Gamla Stan eller inte uppfyllde krav på trafikens funktioner.

Slussen invigningen
År 1930 tillsattes en kommitté för utredande av stadens kollektivtrafikfrågor, vilkens arbete resulterade i den anläggning som nu finns. Stadsplanekontorets ingenjör Gösta Lundborg och arkitekt Tage William-Olsson utarbetade förslaget till trafikanordningar med korsningar i tre plan i en "klöverbladsform". Trafiken fördelades i olika höjdnivåer, en för kajplanet, en för Munkbron - Katarinavägen och en för Skeppsbron - Södermalmstorg.

Sedan Hammarbyleden öppnats för de större fartygen 1929 behövde broarna över Slussen inte längre vara öppningsbara. För att under broarna få tillräcklig fri höjd för pråmtrafik och småbåtar flyttades slussen något söderut. Ericssons slusskanal användes för avtappning och Polhems slusskanal fylldes igen. Stambanan, tåget till Saltsjöbaden och förortsspårvagnarna bereddes plats och fotgängarna fick egna passager, ställvis kantade med butiker.

Förslaget började genomföras 1931. Redan efter fyra år kunde trafikanläggningen invigas, den 15 oktober 1935. Samtidigt hade KF:s stora kontorshus och den nya Katarinahissen färdigställts. Mycket av den nybebyggelse, som fanns med i 1931 års förslag, kom dock aldrig till utförande. Stadsbilden har varit i stort sett oförändrad sedan 1935 trots att vissa funktioner förändrats. Stambanan har flyttats västerut och ersatts av tunnelbanan på den gamla järnvägsbron. Hamnbangården har blivit bussterminal. Spårvagnarna har försvunnit och ersatts av lokalbussar.

Genomfartstrafiken med bil har minskat kraftigt på grund av tillkomsten av Essingeleden, Centralbron och Söderleden. Kvarvarande hus norr om Södermalmstorg revs på 1950-talet. Nya byggnader har tillkommit bl.a. ett kafé över Saltsjöutfarten och "Kolingsborg" vid Pelikanslingan. Fortfarande är Slussen ett lågt, om än lutande, näs mellan Gamla Stan och Södermalm.


från forum.skalman.nu

Sedan finns också människoskapt landhöjning. Mälaren reglerades på 1920-talet. Innan dess var det stora översvämningar i Stockholm varje gång det var en kraftig vårflod. Vid Mälarens reglering sänktes ytan kraftigt (vill minnas bortåt en meter) och man satte in portar och avstängningar i Stockholm som håller nivån konstant. Detta innebar att man slapp de stora översvämningarna - men man vann också en hel del värdefull jordbruksmark.

Jag vet inte om man har gett ut något nytt sjökort över Mälaren på senare tid. Det kort som gällde för ungefär 25 år sedan hade bara tagit hänsyn till regleringen när det gällde de stora farlederna. I övrigt var det i stora områden helt felaktigt.


Information från 1931:
vattenstånd

Mälarens höjdsystem

Källa: Svensk Lots, Sjöfartsverket - Farledsavdelningen, Sjökarteenheten

Vattenstånd i Mälaren
Medelvärdena av vattenstånd under
perioden 1968-2003
SjökortetVästra slusströskeln1)RH00RH2000RHB70
Högsta observerat vattenstånd (HHW)+0,63 m+4,73 m+0,89 m+1,42 m+1,25 m
Medelhögvattenstånd (MHW)+0,36 m+4,46 m+0,62 m+1,15 m+0,98 m
Medelvattenstånd(MW)+0,07 m+4,17 m+0,33 m+0,86 m+0,69 m
Normalvattenstånd 2)+0,04 m+4,14 m+0,30 m+0,83 m+0,66 m
Medellågvattenstånd (MLW)-0,10 m+4,00 m+0,16 m+0,69 m+0,52 m
Lägsta observerat vattenstånd (LLW)-0,38 m+3,72 m-0,12 m+0,41 m+0,24 m
Referensnivån i sjökort3)0,00 m+4,10 m+0,26 m+0,78 m+0,62 m

Vattenstånd i Södertäljekanal norra (Mälaren)
Avläsning vid slussens norra vattenståndsskala (pegel)
Referensnivån+ 4,12 m 4)

Vattenstånd i Södertälje ring: 08-5542 4500

 1): Vattennivå över västra slusströskeln i Karl Johanslussen i Stockholm
 2): Normalvattenstånd anges pga att Mälaren är en reglerad sjö.
     Vid vattennivå över 4,10 m över västra slusströskeln börjar tappning ske för att eftersträva nivån för normalvattenstånd
 3): Referensnivå för djup i sjökort över Mälaren.
     Denna referensnivå ligger även till grund för "segelfria höjder" till broar,
     till vilken differensen för medelhögt vattenstånd är beaktad
 4): Vattenståndsskalan sitter monterad med referensnivån (nollplanet) på +4,12 i Södertälje kanal vilket
     motsvarar +4,10 m över västra slusströskeln i Karl Johansslussen
 

Mälaren började regleras efter de vattendomar som kom åren 1943 och 1968, efter det har sjösänkningen slutat.