Lite Båt-termer

Eftersom min båt är lite annorlunda kan det vara bra med en liten
ordlista för en del benämningar och begrepp som kanske inte alla känner till.
 
Angöra land är att närma sig landet så att man kan med ledning därav bestämma var man befinner sig eller, som det kallas på sjömansspråket, "få landkänning". Angöringen behöver således ej innefatta något uppehåll vid det ställe som man tager känning av; man kan t.ex. göra an ett fyrskepp och segla förbi det.
Ibland båtseglare, som äro obekanta med sjömansterminologien, hör man ofta sådana uttryck som att göra an en ända, en båt eller något annat i stället för att göra fast det.
Anlöpa är att gå in i en hamn eller på en redd.
Ansätta ett fartygs stående rigg är att styva upp godset så att det verkligen gör den nytta, för vilket det är avsett. Det är härvid dock icke skäl att sätta an godset så styvt som man med kraftiga hjälpmedel möjligen skulle kunna, ty många erfarna sjömän påstå att ett fartyg seglar bättre om dess rigg icke är alldeles styvt ansatt, och säkert är att frestningen på rigg och fartyg blir mindre om någon liten fjädring medgives. 
Apa kallas på tremastade råseglare ett gaffelsegel på stormasten. Bland båtseglare hör man ofta benämningen apa gifven åt det lilla aktersta seglet på en yawlriggad båt, men då ordet enligt vanligt sjömansbruk har en annan betydelse, bör det ej användas för att beteckna mesanen på en yawl.
Avdrift kallas ett fartygs sidorörelse åt lä.
Avhåll begagnas när man halar på ett tåg eller dylikt, som vill löpa ut igen om man släpper efter och utföres genom en rundtörn omkring en pållare, beläggningknap eller dylikt och tager hem här allt eftersom man halar, vilket kallas att begagna avhåll.
Avlöpa kallas det då ett fartyg glider ner i vattnet från sin bädd på land (stapelavlöpning).
Avrusta är icke allenast att avrigga utan även att göra själva båten klar för uppläggning varvid särskilt bör efterses att det blir rengjort i alla hål.
Avsätta kallas att i sjökortet utmärka fartygets ställe. 
Beting med betoning på 'e' (annars blir det arbetsaccord) är de ovan däck uppstående grova timmer avsedda för fastgöring av svårare ändar eller ankarkätting. Den har ett tvärstycke som gör att den ibland även kallas för 'betingspållare'. 
Bogspröt är ett för gott fastsatt rundhult på vilket fockstaget är fästat och som kan ha en klyvarbom utanför.
Bolin är ett tåg som användes för att dra fram lovarts lik på ett råsegel när man ligger på kryss, så att vinden faller in i seglet. Att segla för "lösa boliner" innebär att man har så öppen vind att bolinerna inte behöver sättas an.
Bonett , ett löst segel, som medelst snörning fastsättes vid ett annat. För båtar som mäste ligga långa tider under små segel är det nog mycket praktiskt att icke refva sina segel och riskera att få den hoprullade duken förderfvad af jordslag, utan i stället hafva bonetter, som borttagas och undanstufvas torra, men svårigheten med dessa är att snöra dem så att seglet står lika väl som om det vore helt.
Borgstag , ett stag som uppsättes i hårdt väder, då man ej vågar lita på det vanliga staget.
Brass kallas det från nocken av en rå gående tåg med vilket man förändrar råns ställning i förhållande till fartygets medelplan.
Bändsel (numera även bänsel) begagnas då man vill förena bredvid varandra liggande tåg eller bända tillsammans två parter av samma tåg, såsom då man av tvenne vant bildar ett gemensamt öga att kränga över toppen.
Dejsa sägs ett seglare göra då det genom vändning eller på annat sätt genom vindens inverkan rör sig akteröver.
Dirk är den lina/wire som lyfter yttre änden av en bom och som normalt går från bomnocken genom block vid mastens vantstånd och ned längs riggen och halas med lämplig talja i däck. Om man har dubbla dirkar (en på vardera sidan om seglet) kan lazyjacks monteras i dirkarna.
Dotkopp en rund eller hjärtformad pjäs av hårt trä med hål i och kip runt omkring användes ibland i stället för block.
Dreja bi är att upphäva ett fartygs fart och att med hjälp av dess segel eller maskin hålla det på ungefär samma plats.
Dörhala , att styfva upp en tross så att den genast börjar verka om man halar mera.
Flagg i schau dvs omknuten så att den ej kan blåsa ut fritt. Var förr en bland alla nationers sjöfolk vanlig nödsignal varför det var viktigt att flaggan alltid blåste klar när den var hissad.
Flying eller flygande kallas ett försegel som ej är fästat vid ett stag.
Förtoning är i vidsträcktare bemärkelse ett föremåls (vilket som helst) utseende på långt avstånd, men i dagligt tal menar man en avbildning av en kuststräcka sådan den ser ut (förtonar sig) på det avstånd där man först kan börja urskilja tämligen bestämda konturer.
Förtöja ett fartyg är att göra fast det på annat sätt än med ett ankare och dess enkla tåg eller kätting.
Gaffel rundhult på akterkant av en mast, till vilket det övre liket av ett gaffelsegel är fastgjort.
Gaj tåg eller smäcker kätting som anbringas i horisontalt eller lutande plan för att stötta klyvarbom, dävert, lastbom e.dyl. i sidled.
Hals kallas det främre undre hörnet av ett segel, halshorn, ävensom det tåg som sträcker ned detta hörn.
Hundsvott benämnes ibland den fasta parten av en talja eller gina.
Häl kallas den aktersta understa delen af kölen. Ett fartyg, som är nedtryckt på aktern för mycket, säges "ligga på hälen".
Jagare är ett mindre stagsegel utanför klyvaren.
Juryrigg , en efter haverier på svårare rundhult med dessas stumpar eller andra ombord tillgängliga medel åstadkommen rigg. Om t. ex. masten i en segelbåt bräckes nedtill och man sätter den öfre delen ensam i den gamla mastens ställe med afkortad stående rigg och efter behof refvade segel, så har man sedan juryrigg på båten.
Kaja en rå eller ett annat rörligt rundhult är att förändra dess ställning ifrån den vanliga. Att kaja rårna kort och tvärs brukas såsom sorgbeteckning.
Karring , en lätt och snart öfvergående vindfläkt.
Kindback de grova träklossar som fastbultas vid en undermast för salningen att vila på. 
Klink kallas det sätt att bordlägga en båt så att varje övre bord ligger med sin kant utanpå det näst under. Brukliga fördelar av en klinkbordläggning äro  (1) lättare pga tunnare bordläggning och färre spant, åtminståne i en liten båt;  (2) starkare ty hela båten blir mera elastisk;  (3) bättre sjöbåt åtminstone så tillvida att den vakar bättre därför att sjön verkar under bordkanterna till lyftning av båten;  (4) billigare därför att de flesta båtbyggare äro mera vana vid klinkbordläggning än vid något annat byggnadssätt. Däremot har klinkbordläggningen den stora olägenheten att, även om bordkanterna avrundas väl, båtens friktionsyta i vattnet blir större än med en slät bordläggning.
Klo benämner man den inre ändan av en gaffel och dess fall kallas således för klofall.
Klyvarbom är det löstagbara rundhult som, stagad i sidled med gajar och nedåt med waterstag, sticker förut och vid vilken en klyvare fästes. 
Klyvare kan man icke kalla ett segel som har sin hals vid förstäven eller där innanför, utan klyvare måste alltid sitta på en bom.
Knekt ett ungefär liksom en betingspållare uppstående timmer vid masten för beläggning av svårare ändar.
Knä en av krumväxt trä eller järn gjord nära rätvinklig pjäs som används för att styrka föreningen av två timmer eller dylikt, t.ex. vid ändan av en däcksbalk eller toft, vid förstäv, akterspegel m.fl. ställen.
Kovända kallas det ännu någon gång af gamla sjömän, när man vänder undan vind.
Kutter var förr benämningen för ett särskilt för välsegling avsett enmastad fartyg, men numera är det icke lätt att säga vad som menas med en kutter.
Lann är de delar av borden i en klinkbyggd båt där det ena ligger utanpå det andra.
Lask kallas i allmänhet varje längdskarv emellan två trästycken, och finnes många olika slag såsom köllask, stuvlask, plattlask, osv.
Lazyjack är de från t.ex. en dubbel dirk gående linor ned under bommen och fångar härmed in seglet när det strykes.
Ledvagn är det gamla namnet på en på däck eller reling tvärskepps liggande stång på vilket ett skot löper från ena sidan till den andra.
Levang är (1) detsamma som förr hette ledvagn, men även (2) en tvärs på ett skaft fästad styv borste som begagnas för rengöring.
Lik var egentligen de vid kanterna av ett segel fastsydda trossar, i dagligt tal avses i dag kanterna på ett segel.
Litsa segel vid rundhult där de skall sitta fast 'för gott' såsom vid en gaffel eller rå är ganska enkelt och göres merendels med lina antingen med halvslag vid varje litshål och linan därifrån löpande rak till nästa eller i spiral, vilket senare sätt är bättre om seglet inte står riktigt väl eftersom den i spiral gående litslinan ger med sig litet där påfrestningen är störst. Litsning utmed t.ex. en mast däremot är kinkigare eftersom den skall kunna löpa fritt.
Lom på en åra kallas den merendels tjockare delen som kommer inombords då man ror.
Lovera är ett gammaldags uttryck, =kryssa
Lägga till är att varsamt och med fullt behärskande av situationen föra fartyget intill en djup strand, en kaj, ett annat fartyg eller föremål invid vilket det skall stanna.
Längd över allt är längden av skrovet (egentligen mellan "perpendiklarne" = lodlinier från för och akterstävarne), dvs inkluderar inte roder, bogspröt, och andra ej direkt till skrovet hänförbara delar.
Maljor kallas de öglor på akterstäven/akterspegeln i vilka rodrets fingerlingar inpassa.
Mameral är en pyts (ett ämbar) tillverkad av segelduk. När man sätter en pojke att hala upp sjövatten, då skutan gör fart, bör pytsen vara försäkrad med en gaj föröver och pysen likaså.
Mastfisk är hålet i däck genom vilket masten går, liksom även den del av masten som är i hålet.
Musa en hake är att binda ett garn om dess nacke och pynt så att den ej kan hugga sig ur. En syskonhake musas naturligtvis endast omkring den dubbla nacken.
Nagel är en kort och stark pinne av järn eller trä avsedd att belägga på (beläggningsnagel) och merändels insatt i rad med flera andra i en så kallad nagelbänk
Nagelbänk är samling av beläggningsnaglar, oftast anbringade runt en mast för beläggning av fall mm.
Nedhalare är nästan nödvändigt att ha på varje segel som inte med full säkerhet löper ned av sig självt när fallet lossas, helst om man icke kommer åt att taga med händerna direkt i seglet. 
Nock kallas den yttre ändan af ett rundhullt, såsom gaffel eller bom, och i synnerhet den del af detta som räcker utanför seglet. I forna tider ansågs det gentilt att hafva sådana öfverskjutande nockar, men numera är det förståndiga modet rådande att intet rundhult får vara en enda centimeter längre än alldeles nödvändigt för seglens sträckning. 
Papegoja kallas ibland ett litet aktersegel såsom t. ex. mesanen på en yawl.
Peke är egentligen ett bogspröt.
Pert är ett under en rå eller en klyvarbom i bugt hängande tåg, som tjänar som fotstöd, och om det är mycket långt uppbäres där och var av pertridare, på det att bukten ej må bli alltför djup.
Pik är (1) det aktre övre hörnet av ett gaffel-, loggert- eller spri-segel ävensom rundhultet härvid och någon gång såsom förkortning det fall (pik-fall) som uppbär detta;  (2) kallas även det trånga rummet längst ned i för- eller akter-skarpet, "förpik" eller "akterpik".
Pållare ett genom toft, däck eller reling uppstående grovt timmer för beläggning av förtöjningar eller svårare trossar. Moderna pållare är skruvade eller bultade på plats.
Rappa ur ett tåg är att utdraga det ur de block, skivgatt eller hål, i vilka det är inskuret.
Revbrok är ett tåg genom löddran för revet, varmed detta halas ned.
Revlöddra är det med kaus försedda ögat vid ändan av revet i ett segel.
Revsejsing de smäckra och korta linstumpar som är fastsydda i seglet utefter dess rev.
Råbandsknop begagnas i båt företrädesvis vid hopknopandet af refsejsingarne omkring den inrefvade delen af seglet, samt föröfrigt vid många tillfällen, då man vill med hvarandra förena två sladdar. På refsejsingar brukar många göra råbandknop med öglor på sladdarne, och detta medför visserligen den fördelen att knopen lättare lossas genom att draga i sladdarne, men det är ej pålitligt och behöves för öfrigt ej, helst om refsejsingarna äro - såsom vanligt på båtsegel - af bomullslina. Vill man ovillkorligen knopa in refvet så att det med största lätthet kan utstickas igen, bör man i alla händelser endast på den ena sejsingen göra ögla.
Rundhult kallas med ett gemensamt namn alla master, stänger, bommar, gafflar, rår, osv som tjäna till att sprida ut seglen och hålla dem i sina bestämda ställningar.
Röst är en utbyggnad för att ge större spridning åt vant och barduner.
Röstjärn är de beslag som är fästa vid bordläggningen och i vilka vanten ansättes.
Salning är den på en mast byggda ställning på vilken stången vilar. En 'falsk salning' kan användes om masten saknar stång för att kunna lägga vant och förstag över.
Sarving , tillfällig klädsel af duk, platting eller groft garn omkring tågvirke för att skydda det mot skamfilning, dvs man "nöter på sarvingen".
Skans kallas det såsom bostad för besättningen avsedda rummet förut.
Skarndäck eller 'skandäck' är egentligen den plant liggande betäckningen överst på bordläggningen och spantens toppar.
Skjuta björn är en gammaldags benämning för ett bland de farligaste tilltag en båt kan hitta på, nämligen att under länsning i hårt väder falla av så mycket att seglen gippa. Det finnes båtar som trots omsorgsfullaste styrning äro omöjliga att hindra från denna olofliga manöver, och dylika såsom sjöbåtar odugliga exemplar utmärka sig merendels för mycket stort och fylligt hvalf akter ut samt ytterst ringa djup för ut, d. v. s. just karakteristiska drag hos den moderna kappseglingsyachten. Däremot hör man aldrig om allmogebåtar, och i synnerhet icke om sådana som hafva snipbyggd akter, att visa någon benägenhet att skjuta björn.
Skotstek Det enkla skotsteket är icke pålitligt om ej det öga på hvilket det slås är slutet så att det ej kan öppna sig, men det dubbla är mycket användbart vid hopstickning af två sladdar, vid påstickning af ett skot eller en flagg och dylikt.
Skåta kallas det sätt att ro då man vänd föröver skjuter årlommen ifrån sig i årtaget.
Skära i t.ex. en talja kallas det att träda tåg genom blocken och därmed åstadkomma en talja. Även fall och skot skäres i. Motsatsen är rappa ur.
Slopa är att söndertaga någonting kasseradt så att man kan tillgodogöra sig dess beståndsdelar.
Slå ifrån segel är att taga loss dem från sina rundhult eller delar av den stående riggen.
Slå under segel är att sätta dit seglen, dvs motsatsen till att 'slå ifrån'.
Snedsegel kallas alla sådana som kunna med sin akterkant slå öfver från den ena sidan till den andra,t. ex. när man vänder genom vinden; således icke råsegel, men gaffel-, loggert-, spri-, stagsegel m. fl.; och ett fartyg som endast eller hufvudsakligen har dylika kallas snedseglare eller snedsegelriggadt.
Spant är båtens 'revben' och är mycket viktigare i en kravellbyggd båt än i en klinkbyggd, där borden styra varandra så att båten behåller sin form och kan vara tät även om flera spant är av; men i en kravellbyggd båt bör sådana ofördröjligen repareras.
Spira kallar ofta den i sjöspråket oinvigde ett rundhult, men sjömännen endast ett råämne till eller ett kasserat sådant, åtminståne icke ett i bruk varande rundhult.
Spygatt , hål i skandäcket eller i waterbordet för vattens aflopp från däck, brukas på större fartyg, men på däckade båtar gör man merändels en fortlöpande öppning tätt ofvan skandäcket, ty spygatt skulle ej räcka till för avlopp af de vattenmassor som ofta kommer upp på däck. (jmf våghål)
Stryka (1) Stryk! är kommando till roddare att backa med årorna. (2) Att stryka något är att bärga eller fira ned och används om segel, rundhult och dylikt, speciellt kanske om toppsegel och toppstång.
Svår kallas den grövre änden av ett timmer, likaså en grov tross, etc.
Sugband , en grof ribba utefter relingen till skydd emot skamfilning.
(kallas sudband enligt Svensk etymologisk ordbok från 1922, /ALj)
Svigta säges om segel när man tillfälligt och endast delvis bergar dem; när man t. ex. firar piken på ett gaffelsegel eller tager bort spriet ur ett sprisegel, så är den återstående trekanten ett svigtat segel. Svigta säges även om stående gods och betyder då att man för tillfället styfvar upp detta med en vinkelrätt emot dess riktning pålagd ridning.
Syskonhake är två symmetriskt lika, mot varandra vända hakar, som används där fara finnes att en enkel hake skulle hugga sig ur.
Taklage , gammeldags uttryck för rigg m. m.
Topp är den översta delen, typiskt är toppsegel med sin toppstång, men även topptimmer som är ett spant som räcker ifrån relingen endast en bit nedåt bordläggningen.
Vevling är de tvärs över samma sidas vant sträckta linorna, som bilda steg att äntra på.
Vricka kallas det när man framdriver en båt genom häftiga vridnings- och sido-rörelser med en över aktern lagd åra.
Vränger är de 'spant' som insättes efter det att ett skrov, som byggts på 'mall' eller frihand, är färdigbyggt. Insättning av vränger kallas för att man 'vrängde' båten.
Våghål böra alltid finnas i spant eller bottenstockar tätt invid kölens fjäder, så att läckvatten kan rinna långs denna till pumpen eller ösrummet. (jmf spygatt)
Waterstag är staget under klyvarbommen för dennas stöttning nedifrån.

Till sist - enligt Sohlman´s Sjölexikon från 1955:

Sjömanskap (seamanship)
är ett uttryck för det sätt varpå envar och besättningen i sin helhet fullgör sina uppgifter ombord i fartyg och båtar under förhållanden till sjöss. Betydelsen av s. framträder särskilt "då det händer något", då det blir fråga om att bärga fartyg eller gods, rädda överbordgången o.d. S. kan grundläggas vid sjömansskolor men helt förvärvas och underhållas endast genom praktisk tjänst till sjöss. Behovet av s. är ej främst betingat av fartygsmaterielens beskaffenhet; det uppställes främst av havet och är därför tidlöst.